Jag har inte läst så många av Håkan Nessers böcker, men det är en trevlig bekantskap. Han har ett språk som flyter på bra och den är lättläst.
Romanen utspelar sig under flera årtionden. Dels 60-talet. Dels 90-talet. Och 2012. Det är en komplicerad historia med många förgreningar, slump och otur och sammanträffanden.
Eftersom jag inte har läst så många böcker av Håkan Nesser så känner jag inte till hans figurer - men i den här boken sammanför han två av sina kriminalromanersfigurer så att de gemensamt kan komma närmare gåtans lösning.
Det här är definitivt en bra och lättläst kriminalroman där det inte är självklart med upplösningen. Jag kan rekommendera den till alla som gillar deckare.
När jag började läsa den här boken så blev jag bara irriterad. Den var så pladdrig och så fjamsig. Men allt eftersom jag läste på så tog sig boken. Och djupnade.
Fredrik Backman har en förmåga att skriva om mycket allvarliga saker, lyfta det utan att glömma bort det viktiga - kärleken. Kärleken till sina barn, till sin partner, till sina föräldrar. Och allt vad som kommer med det. Samtidigt som han dyker ner i det djupaste hål, den svartaste grop.
Boken utspelar sig framförallt på lägenhetsvisning i samband med nyår. En lägenhetsvisning som visar sig övergå till ett gisslandrama. När gisslandramat så småningom får sin upplösning vet polisen inte var gisslantagaren tagit vägen.
Men allt hänger ihop och det är lite som den där fjärilsteorin. Att det ena hänger ihop med det andra och får konsekvenser långt senare och under tiden.
När jag väl läst ut boken så vill jag verkligen rekommendera den. Fortsätt och läs och häng inte upp dig på det pladdriga och fjamsiga i början. Det kommer att vara värt det och boken blir mer och mer lättläst.
Det är början på 2000-talet och vi får lära känna Marina, hennes två bästa vänner Danielle och Julius. Alla tre är runt trettio år. Danielle har ett jobb och letar idén till sitt stora genombrott. Marina håller på att skriva en bok och har just flyttat hem till sina föräldrar igen, efter att ha brutit upp från sitt förhållande. Och Julius lever i en skitlägenhet men livets glada dagar med mängder av olika partners och tar sig fram som hyllad men tuff recensent och kritiker.
Marinas pappa är den berömda Murray Thwaite, författare och intellektuell.
Och sen får vi lära känna Marinas kusin Bootie - som i princip rymmer hemifrån och kommer till New York. Han känner att han är ämnad för något större, han ska leva ärligt och på riktigt. Han hamnar så småningom hos familjen Thwaite och får till och med jobb hos sin idol och farbror Murray.
Men livet varken är eller blir som de tänkt sig. Och allt förändras för alltid en septemberdag 2001.
Boken är lättläst.
Men jag tänker att det är ett ganska vanligt koncept med två kvinnor och en vän som är gay - där allt är så självklart och de delar allt - eller nästan allt i alla fall. Där alla på ett sätt är självupptagna och där de ändå förväntar sig att alla ska ställa upp.
Boken lyfter relationer. Nära relationer, besvärliga relationer, relationer mellan man och kvinna, man och man, föräldrar och barn, älskare och älskarinna. Det känns lite som en parallell på "Sex and the City", det är samma sorts klientel av människor, samma miljöer.
Som sagt - boken är lättläst och jag kan rekommendera den - men den sätter inga djupare spår i mig.
Det är början på 1990-talet. En reporter på väg hem snappar upp en historia. En man har mist livet. Är det en olycka, ett självmord? Eller finns det något mer bakom? Och är han verkligen från Albanien?
Det är en tät historia utan raka och klara spår. Och det är inte riktigt som man tänk sig. Intrigen är komplicerad och leder både hit och dit och genom årtiondena och i de högsta politiska leden.
Spännande ända in på sista sidorna.
Gillar du spänningsromaner med komplicerade intriger så är den här boken något för dig.
Det här var en väldigt lättläst bok. Och jag tyckte mycket om den från början. Men när jag har läst hela boken så är jag inte lika imponerad. Den rör liksom bara på ytan. Det känns som om jag ser ett TV-program där jag inte kommer personerna in på livet. Och Vera är bara en bifigur.
Det finns så många obesvarade frågor som bara ligger och flyter.
Så nej, trots att den är lättläst, trots att jag hade svårt att lägga den i från mig så rekommenderar jag den inte. Den var för lättviktig.
I boken får vi möta Sandrine som kommer från Europa vid andra världskrigets slut. Hon börjar arbeta hos Ivar Ceder som är läkare. Men det är inte bara Sandrine - hon är gravid och vet inte riktigt vad hon ska göra eller vad som ska hända. Men det slutar med att hon och Ivar gifter sig och Sandrine blir en del av familjen Ceder - med allt vad det innebär. Det finns många hemligheter och ett tungt bagage hos Sandrine. Men även Ivar Ceder bär på hemligheter.
Det är 2017 och Signe seglar med sin båt Blå över havet för att konfrontera sin ungdomskärlek med en mycket annorlunda last. Signe är 70 år och hon är uppvuxen i Norge i närheten av Ringfjorden. Ett område som har varit föremål för stora byggnationer och omvälvningar i naturen.
Det andra scenariot är 2041. David är ensam med sin dotter Lou. De har flytt från staden där allt är slut, både vatten och mat. Det brinner och de flyr. Men Davids fru Anna och babyn sonen August har försvunnit. De kom ifrån varandra och nu söker sig David till ett flyktingläger där de bestämt träff med Anna.
Boken handlar om miljön. Hur jorden blir förstörd, av människor och vad som är konsekvensen.
Och på slutet binds de två historierna ihop.
Maja Lunde har också skrivit Binas historia. Den recenserade jag här>>. Binas historia tyckte jag bättre om. Den historien hängde ihop på ett tydligare sätt. Den här boken, Blå, känns bara konstig. Och det är många lösa trådar och obegripligt.
Nej, trots att den är välskriven och lite spännande så rekommenderar jag den inte.
En ung änka, ett arv, en bokhandel, excentriska anställda, en charmig författare och allt mitt i London. Kan det bli bättre?
Det här är en charmig feelgoodroman i bästa "Notting Hill" och "Den lilla bokhandeln runt hörnet" - stil. Så gillar du Feelgood så gillar du det här.
Svenska Charlotte kommer till London för att ta hand om det arv hon fått av sin moster Sara - en moster hon aldrig träffat. Och det finns anledningar till det, visar det sig.
Charlotte har själv med sig ett bagage. Hon blev änka för ett år sedan och nu får hon driva det gemensamma skönhetsföretaget c/o Charlotte ensam. Men hur en bokhandel ska drivas har hon ingen aning om. Kanske är det bästa att sälja alltihopa? Men hon dröjer sig kvar i London.
Som sagt - det här är en feelgood med alla de rätta ingredienserna. Vi har läst det förut, men det gör inget. Lättläst och småmysigt.
Jag kan verkligen rekommendera boken. (Om du gillar feelgood).
Det här är tredje boken i Cleeves första Shetlandskvartett. Jag har inte läst de tidigare böckerna, men det gick bra att börja mitt i - även om det framgår att saker har hänt innan som jag inte riktigt förstår.
Vi får följa med till Whalsay, en av de mindre avsides av Shetlandsöarna. Där pågår just nu en mindre arkeologisk utgrävning och det hittas ett kranium som ser väldigt gammalt ut.
Mima, som äger marken där utgrävningen äger rum, är farmor till en av Perez kollegor, Sandy Wilson. Så sker plötsligt ett dödsfall och Jimmy Perez kallas ut till ön. Det ser ut att vara ett olycksfall - men hur är egentligen? När det sker ett dödsfall till - ett självmord, så hopar sig frågorna igen.
Boken är lättläst, spännande, och intrigen tät och full av förvecklingar.
I den här boken får vi följa Coco Chanel och hur hon arbetar fram sin doft Chanel no 5.
Det börjar 1919 när hon förlorar sin vän och älskare Boy då han dör i en bilolycka. Hennes sorg försätter henne i overksamhet, men så småningom börjar hon arbeta igen.
I henne umgänge finns alla dåtidens kändisar och hon roar sig så småningom både med nya älskare och nya klädidéer.
Det känns som om boken är skriven som ett filmmanus, mer än en "dokumentär". Helt OK och det är ett intressant kapitel i 1900-tals historien. Och jag får lust att köpa hennes parfym.
Jag har också läst boken "Fem kvinnor som förändrade världen" som bland annat berättar om Coco och hennes uppväxt. Den här boken gav ytterligare en glimt av Coco Chanel.
Den här boken var svår att lägga i från sig. Det är en självbiografisk bok av och om Tara Westover som växer upp i en mormonfamilj i Idaho. Hennes familj och hela samhället är mormoner. Men det är inte bara det. Hennes pappa tror inte på samhället, på regeringen, på skolgång och läkare. Det innebär att Tara och hennes syskon får hemundervisning - eller något som kanske liknar det.
Pappan driver en skrot och där får syskonen arbeta. Mamman lär sig barnmorskeyrket och gör egna mediciner mot allt.
När någon i familjen skadar sig eller blir sjuk så behandlas de hemma. Även när mamma råkar ut för en fruktansvärd bilolycka.
Hela familjen förbereder sig hela tiden för den yttersta tiden. Samlar förnödenheter, gräver skyddsrum, skaffar vapen och gömmer bensin.
Det är den uppväxt Tara har. Familjen är det viktigaste, man skyddar varandra. Männen har sin uppgift och kvinnorna sin. Det bara är så. Om någon går utanför för det mönstret rättas man snabbt in igen - eller förskjuts.
När Tara är i övre tonåren får hon möjlighet att börja studera och upptäcker då en värld som hon inte visste existerade. Hon har aldrig gått i skolan, hennes kunskaper är begränsade på alla områden, för att inte säga obefintliga.
Dessutom kämpar hon mot och med sin familj, hur hon ska förhålla sig till det hon har med sig av kultur, etik och kunskap - mot det nya hon möter i skolvärlden.
Den här boken var oerhört lättläst, spännande, tragisk och ändå med ett hopp. Men det går verkligen att fundera över hur djupt lojaliteter och inskränkthet kan forma en människa och ibland ett helt samhälle. Och hur en människa ska göra för att våga bryta ett mönster och öppna sig för nya intryck.
En bok om folkhemmet, sett ur Ragnar Johanssons ögon, som är född 1932.
Det här är en bok som påminner om "En man som heter Ove", men saknar det varma hjärtat som finns i den boken. Å andra sidan så är Lena Anderssons underbara språk i den här boken.
Vi får följa Ragnars uppväxt med sina föräldrar som båda kommer ur bondesamhället. Men Ragnar växer upp med folkhemmet och allt vad det innebär. Ragnar är en enkel och rättvis man och han vill inte ha det komplicerat. Han har en fru, de får två barn och han arbetar som slöjdlärare.
Mycket mer än så är det väl inte, men ändå... Vi får följa en vanlig man, en vanlig familj med framväxten av folkhemmet och vad det innebär och hur en alldeles vanlig människa lever och hanterar livet.
Nej, nej, nej, nej... alltså - den här boken och jag funkade inte. Det var verkligen det ena i det andra.
Vi får följa boken huvudperson som är gift och har två små barn. Hon upptäcker att hennes första stora kärlek för ett par år sedan har tagit livet av sig. Så hon börjar söka efter honom och sedan efter fler av sina tidigare pojkvänner.
Samtidigt är hennes man borta för han har spelat bort alla deras pengar. Och sen ger hon sig iväg och letar (tror jag) efter sina tidigare pojkvänner. Eller nått...
Och jag fattar ingenting. För det är här och där och nutid och dåtid och dröm och verklighet om vartannat.
Och jag förstod verkligen inte vad den här boken handlade om egentligen. Vad ville författaren ha sagt? För mig var det obegripligt.
Ja, vad ska jag säga... Antagligen kan jag alldeles för lite om franska revolutionen för att hänga med. Jag läste ju den första boken av den här serien (1. Frihet (se recension här>>) för ett tag sedan och hade mycket svårt att hänga med. Men jag tänkte att det gäller att inte ge sig. Så jag har gett mig i kast med den andra och håller på med del tre. (2. Jämlikhet 3. Broderskap ) Men jag tänker kasta in handduken när det gäller Broderskap. För det här går inte.
Jag har ingen tråd. Jag har inget att hänga upp det på. Jag presenteras och kastas in i olika situationer än här och än där. Folk hänger ihop på olika sätt. De heter nästan likadant. Ibland får vi följa en situation under ett längre skeende och text. Ibland får vi bara en glimt av något genom en eller två meningar.
Jag bara läste och försökte inte ens förstå till slut. Och nu när jag håller på att läsa den sista boken så tänker jag - det är ingen idé - för det tillför mig ingenting.
Om du är intresserad av historia och kan allt om Franska revolutionen, så är kanske den här boken (eller den här serien) är ett bra komplement. Men för mig med dåliga baskunskaper så tillförde den ingenting.
Möjligen att förstå att det är var ett komplicerat spel och ränker och många bollar i luften, som det brukar vara när det är revolution och samhällsförändringar på gång.
Jag rekommenderar inte boken (serien) om du inte är specialintresserad av historia.
Alex Schulman undrar varför han är så arg hela tiden. Varför hans två barn är så rädda för honom. När han går till en terapeut för att få hjälp och ritar en familjekarta så visar det sig att alla relationer på hans mammas sida är brutna, komplicerade eller helt obefintliga. Och han börjar nysta i varför det är så.
Varför hans mammas syskon har ingen eller obefintlig kontakt med varandra. Och hur hans mormor och morfars, som var Sven och Karin Stolpe, förhållande egentligen var.
Och så visar det sig att Karin Stolpe blev förälskad och hade ett förhållande med Olof Lagerkrantz under en kort tid när hon och Sven samt Olof befann sig i Sigtuna 1932. Detta kom sedan att prägla hela deras liv, deras barns liv och även barnbarnen.
Alex Schulman har läst autentiska brev, berättar om barndomsminnen som plötsligt "faller på plats" och blir begripliga. Den store Sven Stolpe, som hade familjen i en starkt patrialkal och härskarteknisk ordning. Som låter svartsjuka råda över allt. Som trycker ner sin fru och förminskar henne hela tiden.
Boken är oerhört intressant. Men tyvärr så gillade jag inte alls uppläsningen. Det är författaren, Alex Schulman själv som läser. Och jag är ledsen, men det funkar inte alls. Jag tror att jag hade behövt att läsa den här boken själv, istället för att höra Alex, som inte fungerar som uppläsare alls - för mig. För jag upplever inte att bokens olika spänningar och skiftningar funkar med den berättarrösten. Så det tar ner upplevelsen.
Men jag kan ändå rekommendera boken. Men läs den själv och lyssna inte på den, det är min rekommendation.
Det här är en liten, tunn behändig bok. För er som kanske läst mina recensioner förut så vet ni att religiös litteratur inte är min favoritgren. Jag tycker det är mycket staplade ord och floskler.
Men den här boken är lättläst. Carl Sjögren, som i dag är kyrkoherde i Mölndal och förut var domprost i Skara försöker inte skriva mig på näsan hela tiden. Det är teologiskt, det är förankrat, men det är begripligt.
Carl Sjögren var med i en av arbetsgrupperna runt den nya kyrkohandboken som kyrkomötet beslutade om 2017. Det är alldeles tydligt att den här boken är en inlägg in den gigantiska diskussion som uppstod kring kyrkohandboken. Carl Sjögren berättar om vilket uppdrag de hade och vilka avvägande de gjorde och varför. Hur de tänkte och vad de haft för grund för sina beslut. Och i boken får han göra det utan att bli avbruten, utan att behöva tänka på att debattinlägget ska vara tillräckligt kort eller spetsigt för att tas in på en debattsida.
Det blir på ett sätt ett försvar och ett tydligt svar på den massiva kritik som riktades mot handboksarbetet - men den är också ett eget inlägg i debatten och lyfter de saker som Sjögren själv har som kritik mot handboken.
Men framför allt så ger boken en kortfattat men grundlig genomgång av gudstjänsten, dess delar, dess historia och musikens plats i gudstjänsten.
Boken är som sagt endast 99 sidor, den går lätt att ta sig igenom på ett några timmar. Och jag känner mig upplyft och faktiskt lite klokare.
Dessutom känner jag att jag har ännu mer förståelse och förtroende för det arbete som ligger till grund för kyrkohandboksarbetet. Även om det måste kompletteras.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken till läsning.
Det här är boken om Eva som kommit in i övergångsåldern. Kroppen hänger och humöret sviktar. Och så är det hennes man Adam, hennes själs älskade och bästa vän. Plötsligt så känns han så långt bort. Vad är det som händer?
När det avslöjas, efter en tid, att Adam haft en affär rasar Evas värld. Hon blir helt tillintetgjord.
Men Adam lovar att det är slut och han vill leva med Eva. Trots det kan Eva inte släppa den andra kvinnan. Hon är oerhört svartsjuk och misstänksam. Det går liksom inte att släppa.
Och så visar det sig att Eva har rätt. Eller är det så att hennes olidliga tillstånd driver Adam att göra som Eva tror?
Ja, jag vet inte, för jag blir ganska irriterad. Inte för att jag faktiskt vet hur jag skulle reagera, men jag blir irriterad på Eva. På hennes sätt att låta frågan ta över hela hennes liv - istället för att leva sitt liv.
Den har jag läst "Nora eller Brinn Oslo brinn" och den beskriver också den här oresonliga svartsjukan och misstänksamheten.
Boken klassas som en "Mappie"-bok. Det är väl kvinnor i övergångsåldern det, med vuxna barn och ett "eget" liv? Ett eget liv verkar ju den här Eva inte ha, utan hänger hela tiden sitt liv på Adam.
Nej, jag tycker nog inte att den här boken var så bra. Feel-good? Nja, inte så mycket, även om slutet kanske var lite "Happy end". Jag blev mest irriterad över att hon inte bara släppte och levde sitt liv.
Erik Hemmingsson, är forskare på övervikt och han uppmanar oss att sluta banta. Det är ändå liksom inte någon idé. Kroppen har ett "normalläge" (vilket ser olika ut för oss alla) och kroppen kommer alltid att sträva att befinna sig i det normalläget.
Jaha, tänker jag - då är det därför. Därför som det liksom inte fungerar, vad jag än försöker göra.
Men - han säger inte till mig att inte göra något. Han säger inte åt mig att inte sköta mig och han säger inte åt mig att inte motionera. Han säger heller inte åt mig att inte äta nyttigt.
"– Nyckeln till din egna goda hälsa finns inom dig. När det gäller
övervikt behöver du alltså först ta reda på hur det blev så för dig,
därefter se vilka strategier du ska ta till för att bli av med den. Om
du vill leva ett liv där vikten inte har kontroll över dig, utan att du i
stället har kontroll över vikten, är det centralt att du förstår all
den komplexitet som styr hur mycket du väger. "
Det som var bra med boken var att han tog bort dåligt samvete. Och han gav en hel del tips på hur jag kan göra istället. Möjligen var den lite lång.
Jag började läsa den här boken och upptäcker att det tydligen är den sista boken i en serie på kanske sex böcker? Nu funkade det att läsa den enskilt också - men jag förstår ju att hade jag läst de andra böckerna först så hade jag förstått det lite bättre. Framför allt den historien som ligger som en matta bakom.
Det var en oerhört spännande och tät historia som bottnade i flera av de tidigare fallen de har haft (därav att det kanske hade varit bra att läsa de böckerna först). Men oavsett det så var det oerhört spännande.
Det sker flera olika mord och ett försvinnande. Det verkar inte som de har något samband - men ganska snart så dras ändå ledtrådarna ihop till ett nystan som är en riktig härva.
Jag blev lockad att läsa alla böckerna och kan verkligen rekommendera boken (och kanske alla böckerna?) för läsning för den som vill ha spänning. Välskrivet och intensivt.
Ja... vad ska jag säga. Boken "Nora eller Brinn Oslo brinn" tycker jag egentligen är två böcker. Den tar upp två otroligt viktiga frågor. Nämligen endometrios, som är en förfärlig kvinnosjukdom som inte tas på allvar. Johanna lider av sjukdomen och får ingen hjälp. Hela hennes liv styrs och påverkas av sjukdomen.
Den andra frågan är sjuklig svartsjuka.
För Johanna upptäcker att hennes pojkvän fortfarande har kontakt med sin gamla flickvän, Nora. Nora som är söt, vacker, underbar och som verkar ha ett fantastiskt liv. Johanna är otroligt svartsjuk och börjar förfölja Nora via sociala medier. Hon kartlägger henne och jämför sig hela tiden med henne. Hon utsätter sin danska kille Emil för jämförelser hela tiden.
Och som jag sa - det känns som det är två böcker. Och jag förstår inte varför dessa två böcker skulle behöva bli en. Och jag var inte så förtjust i uppläsningen heller, även om det var författaren som läste. Det var mycket på danska.
Nä, jag tror inte jag tyckte inte om de här boken faktiskt och jag vill inte rekommendera den.
Louise lever ovanpå sitt café på den lilla ön Christiansø, med sin sambo Joacim som hon träffade när hon kom för tre år sedan. Han är författare och kom till ön när han lämnade sin förra flickvän.
En dag dyker det upp en man utanför caféet och när han kommer in påstår han att han är Henric, make till Helene, som är Louise riktiga namn.
Och plötsligt befinner sig Helene hos sin familj, med två små barn, och i en för henne helt främmande miljö. Hon visar sig vara ägare till ett stort företagsimperium som hon ärvt och gör allt för att försöka komma ihåg vad som hänt.
Men det är mycket som inte stämmer. Vad gjorde Helene egentligen när hon tappade minnet och försvann från sin familj? Och vem är Louise, vars identitet hon tog? Frågorna hopar sig och det blir mer och mer skumt.
Det här var en välskriven och spännande deckare/thriller som var svår att lägga ifrån sig. Så jag kan verkligen rekommendera boken för läsning.
När jag skulle skriva om boken upptäcker jag att Anna Ekberg är en pseudonym
för författarna Anders Rnnow och
Jacob Weinreich. Det är alltså två män som har skrivit boken. Det här upptäckte jag efter jag läst boken. Då går det alltid att fundera - om jag vetat det innan - hade jag tänkt olika om boken då? Och hur tänker jag om det efteråt? Ja, jag vet inte, kanske hade det spelat roll.
De vänsterhäntas förening
