tisdag 30 december 2014

Tango för vilsna själar

Tango för vilsna själar
Lucy Dillon
Bonnierpocket
2008
510 sidor

Detta är en feelgood-bok om den lilla staden Longhampton i England. Angelica har återvänt för att ta hand om sin mammas hem efter att mamman gått bort. Det var länge sedan Angelica bodde i staden, hon har varit proffsdansare och bott i både London och i USA. Men nu är hon alltså hemma igen och för att ha något att göra under tiden startar hon en danskurs i Memorial hall, den lokala samlingslokalen.

Till kursen kommer Katie och Ross, som fått rådet att göra något tillsammans av sin parterapeut. Deras äktenskap går på tomgång och kanske en gemensam aktivitet få liv i äktenskapet. Dit kommer också Lauren och hennes Chris för att öva sin bröllopsdans. De ska gifta sig till våren och allt kretsar om bröllopet - för Lauren. Även Laurens föräldrar Bridget och Frank är med. De ska betala för Laurens bröllop, vilkens vilda planer vida överstiger hennes föräldrars tillgångar.

Boken kretsar runt danskvällarna och dess deltagare och privatliv. här är kärlek, svek, intriger, lögner och lojalitet. Allt som en riktigt god roman behöver.

Det här var en lättläst och trevlig feelgood-roman med en god portion av allt som behövs. Jag kan rekommendera den för läsning.

onsdag 24 december 2014

Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst

Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst (en biografi)
Jonas Jonsson
Verbum
2014
476 sidor

Jag måste säga att jag är alldeles tagen av den här boken. Det är en tjock bok och den tog ett tag att läsa, även om den är synnerligen lättläst. Jonas Jonsson har ett fantastiskt språk.

Men jag blir alldeles tagen av den intensitet som pågick runt Nathan Söderblom. Den intensiva teologiska debatten är en nyhet för mig. Jag inser att jag vetat alldeles för lite om Nathan Söderblom.

Jonas Jonsson har alltså skrivit en väldigt lättläst och oerhört intressant bok om Nathan Söderblom. Vi får inblick i han akademiska och teologiska värld.

Hans familjeliv anar vi i bakgrunden. Och vi anar också att det inte var lätt att vara barn i familjen Söderblom där det sammanlagt fanns tolv barn med hustrun Anna.

Men åter till det teologiska. Redan tidigt är Nathan med i debattklubbar och diskussioner där teologiska frågor tas upp högt och lågt. Han lyckas också vara med i de kretsar där det händer och en resa till USA i tidiga ungdomsår påverkar hans inriktning.

När han blev vald till ärkebiskop så hade han inget större stöd i kyrkan. Biskopskollegiet stödde honom inte. Många ansåg att han var alldeles för liberal och inte bibeltrogen. Kritiken var stor.

Han producerade enorma mängder skrift. Brev, artiklar, föredrag och böcker. Han var flitig debattör i tidningar och förekom ofta i radio. Han höll en massa föreläsningar. Han predikade nästan varje söndag han var hemma. Vad han än gjorde så skrevs det om det. Han hade givetvis massa människor som stödde hans sak, både ideologiskt men framförallt också ekonomiskt. Allt han tog sig för finansierades med skänkta pengar. Kyrkan bidrog inte med någonting. Sekreterare, semester, ledighet, konferenser, resor - allt finansierades med skänkta medel till Söderblom.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som skulle hänt om Nathan Söderblom hade haft tillgång till de sociala medier som vi har i dag. Bloggar, twittrer, YouTube och så vidare. Och hur hade kritiken sett ut?

I dag talar vi om näthat. Men om jag läser Jonas Jonssons bok så förekom det ett ständigt och en ganska ingående kritik mot Nathan Söderblom under hela hans tid som ärkebiskop. Framför allt inomkyrkligt. Men även i det offentliga rummet, som framförallt var där som Nathan Söderblom verkade i. Det offentliga rummet och det ekumeniska rummet, där han blev den punkt som band samman de olika kyrkorna och genomförde Stockholmsmötet 1925. Det blev sedan grunden till Lutherska Världsförbundet.

Det är också intressant att läsa om den gudstjänstutveckling som Söderblom var med och bidrog till både liturgiskt och teologiskt. För det fanns en oro över att predikningarna var undermåliga och liturgin i det närmaste obefintlig i många kyrkor. Det var ett minskade deltagande på gudstjänsterna.

Och att läsa om kyrkomötet och hur det fungerade. Hur förhållandet mellan kyrka och stat påverkade livet i kyrkan. Utnämningar och inriktning.

Det är så lätt att tro att saker alltid har varit som det är nu. Så är det verkligen inte. För hundra år sedan när Nathan Söderblom blev vigd till ärkebiskop såg verkligen Svenska kyrkan helt annorlunda ut. Och Söderblom ville inte kalla det Svenska kyrkan.
Han undvek att tala om  "Sveriges kyrka", "Svenska kyrkan" eller "vår kyrka". Han använde hellre uttryck som "Kristi kyrka och församling i Sveriges land" eller "kristenheten i Sverige". Den innefattade all organiserad religiös verksamhet, kyrklig och frikyrklig, och alla sant troende. Kristi församling i Sverige var större än Svenska kyrkan och ett "sidokapell" i den universella kyrkan.
Jag kan inte låta bli att bli förundrad över hur mycket av det som Nathan gjorde i sin gärning som fortfarande påverkar kyrkan i dag. Det är fantastiskt. Och han hade inte bara kritiker. Det var också oerhört många som beundrade honom och stöttade honom under alla år.

Nathan var inte bara ärkebiskop. Han satt också i Svenska akademin och han fick Nobels fredspris. Hans ekumeniska kontaktnät var enormt och detta berodde på hans språkbegåvning och hans akademiska nivå. Men han tog sig alltid tid att stanna och prata och han visiterade alla församlingarna i Uppsala stift när han var ärkebiskop.

I år har det också kommit ut en bok till om Söderblom. En bok som bygger på hans sons dagböcker och som visar en annan bild av familjen. Den har jag inte läst. Men jag vill verkligen rekommendera den här boken till läsning.

DN Kultur: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-hyllade-arkebiskopen-hade-en-mork-hemlighet/

Antje Jackélen: Nathan Söderblom – ärkebiskopen som kommer ut i värmen>>

lördag 13 december 2014

Kärleken fördriver rädslan…fortfarande

Kärleken fördriver rädslan…fortfarande 
Tuulikki Koivunen Bylund
Herdabrev, Härnösands stift
2014
22 sidor

Biskop Tuulikki från Härnösands stift går i pension och skriver här en öppenhjärtlig uppföljning på sitt herdasbrev som kom när hon började sin biskopsgärning. Läs om hennes första biskopsbrev här>>

Det här uppföljande brevet är bara en tredjedel så långt som det första. Men lyfter samma ämnen. Kyrkopolitiker, sex, flerspråkighet och döden. 

En av de saker som biskop Tuulikki ska ägna sig åt efter pensioneringen, skriver hon, är att förbereda sig för döden. Vi ska alla dö, och det gäller att vara förberedd. Det känner hon att hon inte riktigt att hunnit med, nu vill hon göra det. Och kanske också skriva böcker med hjälp av de dagböcker som hon har fört under sina år som präst. 

Tre viktiga framtidsfrågor som hon vill lyfta är;  
1. Ungdomar
2. Diakoni
3. Ekumenik

Det är de tre viktiga framtidsfrågorna säger biskop Tuulikki. Hon har under alla sina år haft ett ungdomsråd som hon kallat varje termin för att diskutera viktiga frågor. 
Diakonin - både de praktiska och den teoretiska måste få större plats i församlingarna och hon ser att det är en brist i de församlingar där man inte har möjlighet att ha en anställd diakon. 
Regelbundet har hon också samlat ledare för andra kyrkor - för att dela tankar och funderingar ekumeniskt. Det har varit berikande och något som hon kommer att sakna.

En sak som biskop Tuulikki tar upp i sitt herdabrev är dödshjälp. Hon saknar en statlig utredning som ser över frågan ur alla etiska aspekter. Detta är en fråga som även ligger mig varmt om hjärtat.

Det var ett lättläst herdabrev. Jag kan verkligen rekommendera det. Väldigt personligt, på gränsen till privat nästan på sina ställen.

Läs brevet här: http://issuu.com/harnosandsstift/docs/tuulikkifortfarande?e=0/10392042
Härnösands stift: http://www.svenskakyrkan.se/harnosandsstift/biskop-tuulikki-summerar-biskopstiden-i-nytt-herdabrev 

måndag 1 december 2014

Lilla Smycket

http://elisabethgrate.se/image/data/bokomslag/Omslag-Lilla-smycket-pocket.jpgLilla Smycket
Patrick Modiano
Elisabeth Grate Bokförlag
2001
128 sidor

Detta var en oerhört lättläst och tunn bok. Känner mig lite stolt att återigen ha läst en nobelpristagare.

Men - jag känner mig tyvärr inte så imponerad. Kanske borde jag läst mer av honom för att kunna uttala mig helt. Men den här gav mig ingenting egentligen. Jag fattade inte riktigt vad den handlar om.

Thérèse (som enligt baksidan är arton år, men det framgår egentligen inte i boken) tycker sig en dag se sin mamma, som försvann utomlands för många år sedan och sedan dog. Men nu verkar hon vara tillbaka. Thérèse följer efter henne, men tar inte kontakt.

Det blir många minnen från hur det var förr. Med Thérèses uppväxt och när hon bodde med mamman.

Att Thérèse inte mår bra blir mer och mer uppenbart - men det leder liksom inte någonstans. Och det dyker upp andra människor som liksom bara är rekvisita.

Nej, jag blev inte så imponerad av den här nobelpristagaren. Borde kanske läsa någon mer bok av honom innan jag uttalar mig helt.

Lättläst, tunn, bra språk - men konstig.