Hanif Azizi och Markus Lutteman
2021
300 sidor
Det är här berättelsen om Hanif Azizi, som när han är 9 år, tillsammans med sin lillebror, sätts på en buss i Bagdad av sin mamma för att ta sig till Sverige.
Hanif är uppvuxen på en militärbas i Irak där han föräldrar bodde, eftersom de är med i den iranska rebellrörelsen Folkets Mujahedin och kampen mot Khomeini genomsyrar hela tillvaron.
Hanif berättar om sin uppväxt, sina val i livet, sina tankar, påverkan, det som gjort att han är där han är i dag. Det är en arg ung man, en man som vid unga år har fått ta alldeles för stort ansvar, för sig och för sin bror.
Förutom sina egna problem och funderingar så lyfter Hanif, utifrån sin egen livserfarenhet och sin erfarenhet som polis en mängd politiska frågor. Det är bra. Frågor som behöver diskuteras och luftas.
Boken är uppbyggd som de flesta böcker nu för tiden, med nutid och tillbakablickar. Den är lättläst och intressant. Trots det så började jag på boken och efter ett tag så valde jag att läsa en massa andra böcker. (Den här boken har vi i bokklubben, så den skulle ändå läsas till slut).
Jag är glad att jag har läst den, jag har lärt mig en hel del, och får återigen svart på vitt att det verkligen inte är svart och vitt i livet.
