Alvernas liv

Alvernas liv
Muriel Barbery
[Sekwa]
2015
310 sidor

Alltså, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om den här romanen. Jag förstod nästan inte ett dugg av den. Jag läste och läste, men det var bara ord.

Kanske gjorde jag fel. Jag har inte läst under en sammanhängande period, utan bara korta snuttar innan jag somnar - och då har det varit svårt att få ett sammanhang. För det är just det jag upplever att jag inte får. Jag får bara små pusselbitar här och där och kan inte se hela sammanhanget och ramen. Även om jag har läst på baksidan att det här ska handla om ett krig mellan alverna och människorna.

Vi får följa två hittebarn, Clara och Maria, som båda besitter olika fantastiska gåvor. De växer upp i två olika länder och vi får förstå att det är något som är alldeles speciellt med dem. Så småningom kommer de också att få kontakt.

Detta är den första boken av två i serien. Kanske är det lättare att förstå andra delen, jag vet inte.

Språket är vackert och poetiskt - men det är så vackert och poetiskt och så många ord att jag kan läsa en mening utan att få något som helst sammanhang. Det är liksom bara ord staplade på varandra.

Jag är antagligen inte rätt målgrupp för den här boken. Så jag kan inte rekommendera den. Jag tyckte bara den var konstig. Får se om jag läser del två - för att få upplösningen av historien om kriget mellan alverna och människorna.

Igelkottens elegans

Igelkottens elegans
Muriel Barbery
Sekwa förlag
352 sidor
2009

Jag läste (eller rättare sagt hörde) den första boken av Barbery, Smaken, så skrev jag att om nästa roman var lika ordrik som den här så skulle jag inte orka med den.

Jag kan nu säga att den andra romanen, Igelkottens elegans, är precis lika ordrik som den första. Men jag orkade lyssna klart den ändå.

Boken hänger ihop med den första. Ett kapitel handlar om det som som hela Smaken handlar om.

Igelkottens elegans handlar om portvakten i huset på Rue de Grenelle nummer 7. Portvaken är Renée, en änka på 54 år som gör sitt bästa för att dölja att hon är en autodidakt person som är väldigt intellektuell och kunnig. I huset bor också Paloma som är 12 år. Hon har bestämt sig för att begå självmord den 16 juli, när hon är ensam hemma och fyller 13 år. Hon håller nu på att summera sitt liv och förbereda sig för sin sorti.

In i huset flyttar japanen Kakuro Ozu som på ett märkligt sätt blir en länk mellan de två kvinnorna.

Som sagt, även den här romanen är otroligt ordrik. Inget skeende kan beskrivas på ett enkelt sätt. Allt blir omständligt, långt och komplicerat. Trots det är det en ganska intressant roman med stor värme.

Och den funkade att lyssna på när man är på gymmet.
Men jag vet inte om jag vill rekommendera den egentligen.

Fast jag läste att den fått väldigt många pris och var sålts i många exemplar.

Smaken

Smaken
Muriel Barbery
2010
Sekwa

Jag har gjort min debut som läsare av en hörbok (eller heter lyssnarbok?) I alla fall. Detta är första gången som jag har lyssnat på en hel bok i lurarna istället för att läsa den själv.
(Jag har försökt en gång förut - men hade lyckats ställa in apparaten på "random" vilket gjorde att kapitlen blandades och jag tappade bort mig helt. Då tappade jag också intresset för lyssnandet den gången)

Jag fick en hel hög böcker på en minnespinne av mina vänner när jag låg på sjukhus 2010. Jag orkade inte lyssna på dem då… men nu lyckades jag ladda ner dem i min telefon och har därför börjat lyssna.

Den här boken handlar om en recensent, en matkritiker som har ägnat hela sitt liv åt kulinariska måltider och sedan recenserat dem. Han har familj och barn - men de verkar mest vara kulisser och helt obetydliga i hans värld.

Nu ligger mannen för döden och ska avlida inom 48 timmar. Och han letar i sitt minne efter en alldeles särskild smak, något extra ordinärt som han har smakat förut. Något som han vill, för en sista gång, smaka igen innan han dör.

Han letar igenom sitt minne och vi får följa med på en massa olika måltider och händelser i livet. Vi får också följa de människor som befinner sig i hans närhet, släkt, vänner och husdjur som från sin synvinkel ser på mannen.

Detta var en otroligt ordrik roman. Otroligt ordrik. Varje företeelse beskrivs med tio, tjugo ord. Jag tror nästan inte att jag hade orkat läsa den. Det var OK att lyssna… men… är författarens nästa bok i samma stil tror jag inte att jag är intresserad av att läsa den.

Så här står det på förlagets webbsida:

Monsieur Pierre Arthens är världens främste matkritiker, gastronomins Påve, de överdådiga festmåltidernas Messias. Han kommer att dö i morgon. Han vet om det men han bryr sig inte: vid dödsrikets port söker han desperat efter en smak som vibrerar i hans hjärta, en smak från barndomen eller ungdomsåren, en originell och underbar anrättning som han anar är mer värd än alla de gästabud han har upplevt i egenskap av fulländad finsmakare. Så han minns. Tyst och ibland hetsigt följer han smakminnets slingringar, dyker ned i barndomens grytor, vandrar längs stränder och i köksträdgårdar, mellan land och hav, aromer och smaker, väldofter, vilt, kött, fisk och sina första likörer … Han minns men han hittar inte. Inte än.

Boken utspelar sig på 7 Rue de Grenelle, i samma fastighet som Igelkottens elegans, den döende mannens smakminnen alterneras med närstående personers kompromisslösa minnesbilder av honom. Renée får säga sitt, liksom även några av de andra i huset och dess omgivning.

Muriel Barberys andra roman, Igelkottens elegans, publicerades hösten 2006 i Frankrike och har blivit en stor försäljningssuccé i hela världen. I dag har den sålts i över 1,3 miljoner exemplar enbart i Frankrike och rättigheterna har överlåtits till 40 länder. Sekwa gav ut boken i svensk översättning 2009.

Smaken är Barberys debutbok och blev en succé litteraturhösten 2000. Den tilldelades Prix du meilleure livre de litterature gourmande år 2000 och Prix Bacchus/Bsn år 2001. I Frankrike har den sålts i 236 000 ex och rättigheterna har överlåtits till 19 länder.