2021
Isabel Allende har en enastående berättarförmåga. Här möter vi den nära 100-åriga Violeta som skriver ett brev till sitt barnbarn, prästen Camilo.
Hon berättar hela sin uppväxt och släktens historia, som givetvis har sin historia även i Chiles historia. Violetta föds på 1920-talet i en rik familj. Mitt under Spanska sjukan som härjar runt hela världen under flera år. Familjen klarar sig ganska bra på grund av Violettas pappa som tar till åtgärden i bästa Anders Tegnellstil. Violetta växer upp som yngsta barnet, en flicka och blir extremt bortskämd. Så hon får en barnflicka, en guvernant som kommer att spela stor roll för henne under hela hennes liv.
När depressionen kommer ruineras familjen i princip och Violetas far väljer att avsluta sitt eget liv. Resten av familjen flyr upp i bergen där de kommer att ha sin bas.
Violeta beskriver sitt liv, sin uppväxt, sina kärleksaffärer och sina livsval. Runt henne händer världshändelserna som andra världskriget, jordbävningen 1960, militärkuppen 1973 och en massa annat. I en bisats i historien så återkopplar hon också till sin bok "Andarnas hus" där det framgår att hon är släkt till den familjen.
Isabel Allende skriver bra. Och greppet att skriva som ett brev funkar i hela boken. Vi får lära känna karaktärerna, men ganska ytligt. Givetvis är allt ur Violetas ögon. Men vi får hela historien och jag känner mig delaktig. Och jag har lärt mig lite mer om Chile som jag inte hade koll på och som jag faktiskt vill veta lite mer om.
I boken skriver hon också om en norsk ambassadör/attaché som heter Harald. Jag kommer givetvis att tänka på den svenska Harald Edelstam som var verksam i Chile under militärkuppen och räddade många chilenare. Jag undrar om Allende tänkte på Edelstam när hon skrev boken? Men hon har också mycket eget erfarenhet av diplomati.
Jag kan verkligen rekommendera boken för läsning.
