Ingenbarnsland

Ingenbarnsland
Eija Hetekivi Olsson
Norstedts
332 sidor
2012

Miira (ett namn som inte dyker upp förrän sista sidan) bor i Gårdsten och har finska föräldrar. Därför, trots att hon är född i Sverige, går hon i en finsk klass. En klass där allt sker på finska. Och hon har svenska som andraspråk. Hela klassen är därför i ett underläge redan från början.

Vi får följa Miiras väg genom låg-, mellan- och högstadiet i sin finska klass. I klassen, med kompisarna, med föräldrarna. Inställningen till att läsa i skolan, till sprit, rökning och världen.

Jag är lite förvånad över den frånvaro som Miiras föräldrar visar i den här boken. Hon får vara ensam hemma i fyra veckor när hon går i mellanstadiet. Hon får följa med en kille en vecka till Afrika när hon går i sjuan. Hon röker, svär, slåss och dricker. Utan att föräldrarna reagerar.

Det finns hela tiden en jävlar anamma hos Miira. Hon ser alltid längre än de möjligheter som presenteras för henne och längre än hennes vänner i klassen ser. Det ger ändå hopp.

Sen slutar den lite konstigt tycker jag.

Den här boken går nu som teater på Stadsteatern i Göteborg och jag ska se den om några veckor. Jag har lite svårt att se hur man gör teater av den här boken, men det ska bli spännande att se.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/20142015/ingenbarnsland/

Ingenbarnsland from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.