Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte
Svetlana Aleksijevitj
2012
Ersatz
447 sidor

Det här är en bok som doftar blod. En bok om krigets alla ohyggliga hemskheter. Om mod, om övertygelse, om plikt. Men den berättar också om lidande och om situationer som övergår mitt förstånd att förstå.

När jag läser den här boken, som är korta berättelser från kvinnor som var med och slogs för kommunisterna i andra världskriget, så blir jag förfärad. Dels över hur det var då, under andra världskriget och det kriget som de utkämpade. Men framförallt över deras övertygelse och deras passion för att de gjorde rätt. Hur de rusar iväg till rekryteringskontoren och anmäler sig. Hur de rymmer hemifrån. Hur de gör allt - fullkomligt allt för att få strida i fronten.

Ett citat ur boken som illustrerar detta (sid 252 ff)

Pappa är borta sedan länge, men jag fortsätter att älska honom. Jag håller inte med när folk säger om sådana som han att de var dumma och blinda, att de trodde på Stalin. De var rädda för Stalin. De gick i döden för de leninistiska idéerna. Tro mig, de var fina och ärliga människor - de trodde inte på Stalin eller Lenin, utan på den kommunistiska idén. På en socialism med mänskligt ansikte - som man senare har brukat kalla det. På lycka åt alla. Åt varenda människa. De var tänkare och idealister - men blinda, det var de inte. Det tänker jag aldrig gå med på. Aldrig i livet! Vid mitten av kriget fick vi utmärkta stridsvagnar och flygplan, och bra vapen. Men utan vår övertygelse har vi ändå aldrig kunnat övervinna en sådan fruktansvärd fiende som Hitlers armé - som var så mäktig och disciplinerad, och hade kuvat hela Europa. Vi hade aldrig kunnat krossa den. Vårt viktigaste vapen var övertygelsen, inte skräcken - det svär jag på, som människa och partimedlem.

Jag tänker på alla andra krig och framförallt just nu på det krig som utövas i Syrien och IS. Plötsligt blir det inte svårt för mig att förstå varför människor utsätter sig för det otroliga lidande och hemskheter som ett krig innebär. De bärs av en inre övertygelse om att detta är det rätta.

I boken framkommer också att det skett en del oegentligheter, alla baksidor som ett krig bär med sig av vilsna själar, krossad idealism och galenskap.

Kvinnorna som var med och stred kämpade i princip på samma villkor som männen. De hade samma uppgifter (prickskytt, stidsvagnsförare osv) som männen. Men många av dem arbetade framförallt som sjukvårdspersonal och tog hand om alla sårade på slagfältet.

Många fick medaljer, som de bär med stolthet. De talar om hur de liksom inte var kvinnor längre, hur de gick och talade som män. Men det finns också vittnesbörd om hur de mitt i allt försökte behålla lite av det kvinnliga.

Det framkommer också att det finns en misstro mot de kvinnor som deltog i kriget. Här finns dubbelheten.

Och här finns berättelser om kärlek, om längtan, om att kunna se någon annat, om tvivel och om rädslan som fortfarande sitter djupt i många människor.

Jag tycker det här var en mycket bra bok. En fruktansvärd bok, men den var lättläst eftersom berättelserna var ganska korta. Jag är glad åt att Svetlana Aleksijevitj gjort den här intervjuboken och låtit dessa kvinnors röst och deras erfarenheter bli bevarad till eftervärlden.