Går det att lära sig att vara lycklig? Vad är lycka? Micael Dahlén benar ut begreppen och ja, jo, jag skulle nog kunna säga att han tycker att det går att lära sig att vara lycklig.
Att mitt tänkesätt och mitt sätt att förhålla mig till livet faktiskt påverkar hur jag ser på mig själv och min förmåga att känna mig lycklig.
Det här är en bok som jag faktiskt skulle vilja diskutera i en bokklubb. (Fast det har jag inte gjort). Eller med andra vänner en trevlig kväll. Den var lättläst och tänkvärd.
Shirin bor tillsammans med sin man och deras lilla dotter. Mannen är ute i kriget och kommer hem, förstörd av kriget, drogerna och våldet. Livet i lägenheten blir som ett fängelse. Shirin får inga pengar av sin man, hon får själv hitta olika försörjningsmöjligheter, men varje gång stoppar maken henne. Han är våldsam och till slut ger Shirin upp.
Hon får inte hjälp av sin mamma och pappa, men hennes mormor, som har varit i Frankrike och har pengar hjälper henne och dottern att fly. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.
Boken är fortsättning på berättelsen om Shirin, om hennes familj, hennes uppväxt, hennes liv och hur kvinnor har det i Iran före och under kriget. En så annorlunda verklighet mot den som jag själv har som erfarenhet.
Och ändå är det mycket som är likt. Om att inte våga lämna, att tro att det ska bli bättre.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Den var mycket intressant och den gav vackra och fina miljöskildringar av ett Iran som blomstrar, om god och vacker mat och lukter.
Feelgood. Ja, det kan man verkligen säga. Någon slags happy ending, mycket känslor, människoöden och relationer. Allt i en härlig, småputtig lagom stor blandning.
Funkar det? Ja, absolut. Blir det för mycket ibland. Ja, absolut. Gör det någonting? Nej, det är skönt att det får vara så - att saker kan slås in med en fin rosett och vackert papper och sedan få bli en fin gåva.
Här möter vi Agneta, som närmar sig 60 år. Båda barnen har flyttat hemifrån och hör bara av sig när de vill att hon swishar pengar. Maken tror att de lever i en tvåsamhet och delar hans intressen, medan Agneta gör allt för att göra honom glad samtidigt som hon försöker överleva och vara sig själv. Vem det nu är? Det vet hon inte riktigt själv. Hon känner sig helt färglös och är alltid den på jobbet som ingen kommer ihåg.
Så plötsligt en dag läser hon en annons om att bli au-pair i Frankrike och efter några olika turer befinner hon sig på väg ner till en okänd by, för att ta hand om en okänd pojke - utan att kunna någon franska.
Pojken visar sig vara en äldre svensk man som är på väg att bli dement och som bor på ett stort slott som han delat med sin pojkvän Andrée, en konstnär i många, många år. Sedan ett par år är Andreé död och demensen har blivit värre.
Agneta hanterar både detta, sin egen make Magnus som ringer och ställer krav, och livet i Frankrike på sitt naiva, spontana och aningslösa sätt. Och givetvis blir det, efter olika förvecklingar och olika turer spännande och slutar bra.
Relationer är alltid intressant att ta del av. Även om vi här bara skrapar på ytan. Men - som jag sa i början, det gör inget. Det är skönt. Och det slutar bra.
Det är feelgood på högsta nivå och boken är definitivt läsvärd.
Jag har läst några olika böcker av Håkan Nesser, han har ett speciellt sätt att berätta. Den här boken hör, till skillnad från några andra jag läst, till en av de mer lättbegripliga.
Här möter vi den åldrande Adalbert Hanzon, som kämpar på i vardagen, med krämpor och sviktande minne. En ganska grinig gubbe - men på intet sätt så grinig som hans "kamrat" och dryckesbroder, som han träffar regelbundet. Då de sitter och dricker Whiskey, Trocadero och gnabbas och grälar hela tiden.
Att båda har ett förflutet som inte är det bästa blir klart. Båda har suttit i fängelse, för brott de har begått.
En dag möter Adalbert en person från sitt förflutna, en person som betytt så mycket för honom och som på många sätt påverkat hela hans liv. Men är det hon? Eller är det någon annan? Och vad betyder det i så fall att hon är tillbaka?
Boken är lättläst, spännande och lite småputtrig. En trevlig bok att fördriva några kvällar med.
Detta är tredje delen i Jan-Philipp Sendkers Kina-svit. Jag har läst första delen i sviten: "Viskande skuggor"
Här möter vi återigen Paul som nu lever med sin fru Christin och deras fyraårige son David på ön utanför Hong-Kong. Men så drabbas familjen av det värsta som kan inträffa, sonen David blir kidnappad. Ett fasansfullt dygn följer, men sonen kommer tillbaka.
Men nu måste familjen ta sig till Amerikanska ambassaden, för att få hjälp. Hjälp undan den starka och inflytelserika familjen som kidnappat David och som inte skyr några medel för att få honom tillbaka. Och återigen står Pauls kamrat Zhang till hans bistånd. Zhang som nu har lämnat sin polisbana och är munk.
Paul och Christin flyr och är helt beroende av helt okända människor, som de inte vet om de kan lita på eller inte.
Boken ger inblick i vackert men ett mycket komplicerat och komplext Kina. Om människor och öden som ligger så långt från det som jag har som vardag.
Boken handlar om Shirin och hennes uppväxt i Teheran före och under kriget. Hur det var att växa upp i familjen, med hennes bröder, med hennes farbröder, hennes farmor och mormor. Om huset, maten, lekarna och skolan, affärerna. Och hur kvinnor behandlades och hur hon till slut blev bortgift, mot sin vilja.
Boken ger en fantastisk inblick i en värld som är så främmande från min. En fantastisk inblick i en värld som bär stolthet över landet och över traditionerna - men som också lyfter det som är komplicerat och svårt. Om hur kvinnorna har det i ett samhälle där kvinnorna egentligen inte räknas alls.
En Lucy Dillon med allt vad Lucy Dillon brukar bjuda på. Kärlek, komplicerade relationer och hundar. Allt kärleksfullt beskrivet.
Här möter vi Jeannie som är på väg till sitt bröllop med Dave. Iklädd sin bröllopsklänning, med pappan i bilen får hon panik. Hon vill verkligen inte gifta sig - allt har gått så fort. Så hon försöker få tag på Dave men kommer till hans telefonsvarare. När hon väl får svar är det inte Dave som svarar. Det är hans bestman som berättar att Dave råkat ut för en fruktansvärd bussolycka.
Så istället för att åka till kyrkan hamnar Jeannie på akuten och sedan traumaavdelningen där hon tillsammans med Daves mamma vakar över Dave. Den blivande svärmodern som tror att Jeannie är förvivlad för att bröllopet inte blivit av. Och Jeannie förtvivlad för att hon inte vågar berätta hur det är.
En riktigt spännande feelgood med några olika twistar. Och så givetvis hundar, hundar som räddas, hundar som hittar sin husse eller matte.
Så, känner du för en feelgood om relationer och hundar så är den här boken att rekommendera.
Posy bor i sitt släkthus, som har funnits i familjen i flera generationer. Hon återvände när hon var ganska nygift med sin man och familj, en pojke och en på väg. Maken dör innan andra pojken föds. Och Posy sköter huset och trädgården själv.
Nu ska hon snart fylla 70 år och jobbar extra på ett galleri. Äldsta sonen är gift, men det går inte så bra för honom. Alla hans affärer slutar med katastrof. Han hustru sliter och jobbar och tar hand om de två barnen.
Yngste sonen kommer tillbaka efter att ha varit emigrerad till Australien i tio år.
Posy växte upp i huset tills hennes far dog i samband med andra världskriget. Posy får då växa upp hos sin farmor, eftersom hennes mamma i princip överger henne.
Det är familjehemligheter, spänning, romantik, relationer och historia.
Det var en spännande bok som jag kan rekommendera.
Detta är en fristående fortsättning på boken "Innan floden tar oss". Vi får följa Sofia som jobbar på Svenska ambassaden Bangladesh. Och hennes man Janne och deras två barn.
Sofia jobbar med ett program för att förstärka polisväsendet och åker ut på studieresa tillsammans med ett amerikansk program och företag. Mannen som jobbar på det företaget är dryg och otrevlig, men samtidigt är det något spännande över honom.
Janne har svårt att riktigt trivas som "medföljande" och får ett par timmar på internationella skolan för att jobba med relationerna mellan föräldrar från olika kulturer och deras barn.
Boken är spännande och det känns nästan som jag är där, lukten och värmen, alla människor. Jag rekommenderar den för läsning.
Boken utspelar sig i Helsingfors och handlar om kommissarie Jessica Neimi och hennes arbetskamrater. En kväll kallas de till ett makabert mord hos en berömd författare. Det är författarens hustru som blivit mördad. Men detta visar sig bara vara en pusselbit i ett stort och okänt pussel som är svårt att överblicka. När författaren, tillsammans med en polis, ska ta sig hem till huset sker en olycka och båda dör.
Jessica har egna hemligheter för sina arbetskamrater och mer och mer verkar det här fallet på något sätt ha med Jessica att göra.
Det här är den första boken på svenska av den finska författaren Max Seeck. Mycket spännande, det kommer säkert fler böcker av honom.
Gillar du thrillers och spänningsromaner så kan jag verkligen rekommendera den här boken. Jag lyssnade på den, Katarina Ewerlöf läser med röster och mycket dramatiskt. Det funkar inte alltid för mig - men i det stora hela går det bra.
Det här är en roman, som bygger på verkliga händelser. Inledningsvis står det att namn, vissa platser och situationer har lagts till eller tagits bort. Och där likheter med verkligheten har varit oavsiktliga. I alla andra fall är likheter med verkligen avsiktliga.
Så med den inledningen - det är något med den här typen av romaner som jag har svårt för. Jag försöker hela tiden förstå vem som är vem, vad som är sant eller inte. Jag borde nog släppa det och istället bara läsa boken som bok.
Det här är ju en fullständigt vansinnig historia från början till slut. Också därför att den i princip är sann. Så jag vet inte vad jag ska säga om det här egentligen. Är den bra skriven? Tja, kanske det. Den är lättläst. Det är spännande. Det är lite som att läsa en smaskig skvallertidning.
Det finns mycket skrivet om det som hände Filadelfiaförsamlingen i Knutby. Och det finns dokumentärer på TV.
Men jag tycker nog inte att den här boken är något bra egentligen. Så jag vill nog inte rekommendera den. Å andra sidan är det ju bra att ha koll på det här - så att det inte händer igen!
Eftersom jag hade läst om Elin Wägner så vill jag läsa något av Elin Wägner. Den enda boken som fanns som hörbok i Storytel var Norrtullsligan - som är Elin Wägners första bok.
Tyvärr var den här boken "lättläst" och därför ett enklare språk. Så jag tyckte mycket gick förlorat. Men oavsett det så var det en intressant bok. Fyra flickor som delar en lägenhet i Stockholm. Hur de kämpar på sina jobb, hur de önskar sig högre lön, hur de antastade på jobbet, hur de vill gifta sig, hur de ifrågasätts av männen...
Ja, trots att boken är över hundra år gammal så känns det som om mycket fortfarande är väldigt aktuellt. Men jag borde läst den "riktiga" boken och inte en lättläst version.
Nästan 700 sidor eller 28 timmar och 35 minuter om du lyssnar. Det är ett gigantiskt verk det här. Jag var lite tveksam till att börja med - men sen var det svårt att sluta (lyssna, som jag gjorde).
Den enda kritiken mot uppläsningen (som jag också sett på fler ställen) är att det är tråkigt att det inte pratas göteborgska när det på många ställen pratas om att det sägs på göteborgska.
Boken handlar om Martin Berg som är förläggare. Hans bokförlag ska 25-årsjubilera. Hans bästa vän, den berömda konstnären Gustav Becker, ska hålla en retrospektiv utställning på Konstmuseet. Vi får följa Martin och Gustavs uppväxt, hur de träffas i tonåren och vad som händer. Hur Martin har författardrömmar och hur Gustav kämpar med sitt måleri.
Sen möter vi även Rakel som är dotter till Martin och han hustru Cecilia. Cecilia som också var ett ben i de tre musketörerna - Martin, Gustav och Cecilia. Men Cecilia är försvunnen sedan många år. Och det är väldigt oklart vad som hänt.
Boken "lunkar på". Samtidigt som den är spännande och vardaglig. Det är ett bra språk och välskrivet. Och det är en spännande och intressant historia.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken för läsning.
Ja, jag är väl sist på bollen här. Allt är säkert skrivet om den här boken. Men nu har även jag läst den.
Först så tyckte jag den var väldigt tråkig. Den är dock lättläst, korta versen "hon sa... han sa..." och sedan böljar grälet igenom 180 sidor. Tragiskt, utlämnande, elakt, sorgligt.
Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras. Inte så mycket över historien i sig, för det är som sagt bara tragiskt. Men över sättet boken är skriven på. De korta verserna gör ändå något med rytmen. Mellan verserna är insprängt meningar från sånger, eller titlar på andra böcker.
Ja, för att vara min första punktroman så blev jag ändå fascinerad, fast jag inte trodde det.
Men jag vill trots detta inte rekommendera boken. För det är egentligen mest bara supertragiskt.
Visst går det att fundera på vad som hade hänt om jag hade varit född och uppvuxen på ett annat ställe på jorden. Om jag inte var född i Sverige utan kanske i Afghanistan? Hur hade mitt liv gestaltat sig då?
Nadia Hashimi har skrivit en bok där vi får följa två kvinnor och deras öde i Afghanistan. Dels är det Rahima som lever i en by utanför Kabul. Hennes far är drogberoende och därför också beroende av sin "chef", Abdul Khaliq, som driver en gerilla-melis och "firma".
Rahima och hennes två systrar blir bortgifta och Rahima blir Abdul Khaliq fjärde hustru, bara 13 år gammal. Ett liv som blir helt annorlunda mot det hon hade innan. Eftersom Rahima är uppvuxen enbart med systrar levde hon under ett tag som bacha posh, en "pojkflicka". Hon agerade pojke och fick alla de privilegier som en pojke har med frihet att röra sig fritt osv. Detta för att kunna göra ärenden för sin mamma och skydda sina systrar. Men detta får ett tvärt slut när flickorna gifts bort.
Rahima har en moster som försöker hjälpa flickorna, före och efter giftermålet. Mostern berättar om en äldre släkting, Shekiba, som också levt som en bacha posh och hur hennes liv formades.
Båda berättelserna är skrämmande, men otroligt intressanta och spännande. Och jag uppskattar min egen uppväxt och mitt samhälle, som alltid kan bli ännu bättre, men som ändå bjuder på en helt annan kvinnosyn och frihet.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken och jag såg att författaren kommit ut med ytterligare en bok, som jag ska försöka läsa.
Jag tänker på min arbetskamrat som inför 8 mars berättade om de kvinnor hon träffat från Afghanistan.
Oj, jag är helt knockad... Av en dokumentär, en faktabok. Men det är väl något ändå med det här att det faktiskt har hänt, det som är sant.
Journalisten Ulrika Knutson har skrivit boken om Elin Wägner. Det är ett namn jag har hört, men jag hade ingen om aning om vem Elin Wägner egentligen var eller vad hon hade gjort. Men Ulrika Knutson har guidat mig genom Elins liv, hennes författarskap och hennes engagemang för rösträtt, ekologiskt jordbruk, pacifism och en mängd andra saker. Inte för att det inte har funnits andra biografier av Wägner - men för att detta ger ytterligare en dimension till hennes liv och författarskap.
Jamen - ni förstår! Och jag förstår, när jag hör på boken, att min egen farmor nog var väldigt påverkad av henne. När jag var tonåring så ville min farmor att jag skulle läsa Åsa-Hanna av Wägner för hon tyckte den var så bra. Så det gjorde jag. Och min farmor läste den också, igen, men sen visade det sig att hon hade nog ändrat uppfattning. Men vi fick ett intressant samtal. Men jag saknade plötsligt min farmor såååå mycket (hon dog redan 1999 och var född 1908) - jag hade så gärna velat ringa henne och prata med henne om den här boken och hennes erfarenhet av Elin Wägner och hur det påverkade hennes liv. Och så tänkte jag - jag ringer min faster... men hon dog i höstas så det gick inte det heller.
Jag funderar så på var dessa fantastiska kvinnor, som beskrivs i boken, finns idag. Det vill säga var finns kvinnor i dag som vill förändra, och driver frågor. Var finns de som startar Rädda barnen, folkhögskolor, skriver massor av böcker och debattartiklar? Finns dessa kvinnor fortfarande men nu drunknar i det stora hav som i dag utgör press och media? Eller är det en annan inriktning på engagemanget och frågorna?
Jag funderar också på hur det i så fall ska gå att forska på dessa personer som finns i dag. Elin Wägner har ju skrivit enorma massor av brev. Till olika personer, vänner, kollegor, släkt och förlag. Dessa ger oss en nyans av personen. Vilka dokumentärer kommer att kunna skrivas om dagens personer som påverkar världen?
Ulrika Knutson läser själv boken, och det ger boken ytterligare ett lyft och en dimension som trollbinder mig.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken för läsning. Både för att höra Ulrika Knutson - men framförallt för att få den lilla pusselbit av historia, kvinnokamp och entusiasm som präglade tiden. Men också för att förstå att det inte var enkelt. Kvinnorna var inte sams, de hade olika uppfattning, de var fångade av sin tid och kämpade mot egna och andras fördomar. Men detta är något vi inte får glömma - att ta ansvar och vilja göra världen bättre.
(PS uppdatering 26 mars: Jag hade missat att boken innehåller många fina foton. Jag lyssnade ju på boken. När jag bläddrar igenom boken ser jag många väldigt fina foton - missa inte dessa!)
Det
här är en liten fickbok. Liten så att den får plats i din (lite större)
ficka. I den här boken får du en enkel med väl sammanfattande
introduktion till ikonen och bruket av ikoner samt historien bakom.
Robin
Johansson har skrivit ikoner under många år, på sin gård på Kållandsö,
och har nu givit ut den här boken (igen) i en utökad upplaga. I slutet
finns flera betraktelser, andakter till några av ikonerna.
Boken
är illustrerad av vackra bilder med ikoner som Robin Johansson själv
skrivit. (Man ritar eller målar inte en ikon, men skriver).
Det är
en lätt bok att läsa och den är också lätt att återvända till och njuta
av. Om du någonsin funderat lite på ikoner eller undrar vad det är så
rekommenderar jag verkligen den här boken.
Den här boken läste jag samtidigt som jag läste (lyssnade) på Kodnamn Alice . Båda böckerna handlar om andra världskriget och de var lite lika. Och ändå inte.
Skönhetens väg är en bok baserad på verkliga händelser.
Den handlar om Caroline Ferriday, amerikanska med franska rötter, som fick två tapperhetsmedaljer för sina insatser under andra världskriget. Den handlar om Herta Oberhaeuser, tysk läkare som jobbade i Ranvensbrück, ett koncentrationsläger enbart för kvinnor. Och den handlar om Kaisa, samt hennes syster och mamma, som alla bor i Polen och som hamnar i koncentrationslägret, eftersom Kaisa blir tillfångatagen som spion och hennes mamma och syster blir fångade med henne. I lägret blir de utnyttjade som "försökskaniner".
I Ravensbrück genomfördes omänskliga experiment på kvinnorna. De opererades, fullt friska (ibland utan bedövning) för att simulera krigsskador för att se vad som hände och vad man kunde göra. Läkarna opererade bort senor, muskler och ben, de la in smuts och föremål och de lämnade såren öppna och ibland ihopsydda. En del av patienterna fick sulfa, andra inte och så jämfördes resultaten.
Kvinnorna kallades kaniner eftersom de hoppade i lägret och eftersom försöken gjordes på dem - försökskaniner.
Vi får följa dessa tre kvinnorna och deras olika perspektiv genom krigsåren och efteråt. Och på slutet av boken flätas deras öden samman.
När Caroline får vetskap om vad som hänt i dessa läger ser hon till att kvinnorna kommer till USA och får hjälp. För nu bor kvinnorna i Polen, ett Polen styrt av kommunismen och de får ingen hjälp med sina skador. Så kommer kvinnorna till USA och Caroline lär känna Kaisa och hennes syster.
Herta Oberheuser är den enda kvinnan som stod inför Nürnbergrättegången och hon blev dömd. Men hon släpptes tidigare i hemlighet och börjar praktisera som läkare igen. Något Caroline får reda på och tar tag i.
Det här var en tjock bok, men en mycket spännande och lättläst bok. De tre kvinnornas öden flätades genom åren i olika kapitel, vilket gjorde att det blev olika perspektiv på händelserna hela tiden.
Som sagt en tjock bok, men välskriven och jag läser att detta är Matha Hall Kellys första bok och det tog henne tio år att forska fram materialet. Och jag tycker att hon har gjort det bra. Jag kan verkligen rekommendera den här boken för läsning. Den innehåller viktiga fakta om modiga kvinnor, men också fakta om hur lätt det är att sluta tänka och tro att jag inte har något val.
Jag blev lite förvånad när jag nu skulle skriva recensionen. Boken verkar vara utgiven på ett förlag som har koppling till Harlequin förlag. Vilket jag verkligen inte kopplade ihop den här boken med.
Men det spelar inte så stor roll.
Boken är en spännande roman om första och andra världskriget och ett kvinnligt nätverk av spioner.
Vi börjar 1947 när Charlie, 19 år gammal åker med sin franska mamma från USA på väg mot Schweiz, för att "ta hand om problemet". Charlie är gravid och vet inte vem pappan är, vilket är skandal, förutom att hon är ung och ogift. Men Charlie har andra planer än sin mamma. Hon vill leta upp sin kusin Rose som hon tappat kontakten med och som försvunnit under andra världskriget. Till sin hjälp har hon en adress och ett namn.
Så Charlie smiter från sin mamma, när de är i England på sin resa och hon tar sig till London och letar upp Eve. Eve visar sig vara en alkoholiserad kvinna med kort stubin och rysligt ordförråd samt en laddad Luger. Men hon visar sig också ha ett förflutet som spion under första världskriget och hennes demoner härjar med henne. När Charlie dyker upp, med sina knapphändiga ledtrådar, visar det sig att det kan finnas ett samband.
Så plötsligt befinner sig Charlie tillsammans med Eve och hennes skottske chaufför på väg mot Europa, för att leta. Charlie efter Rose, Eve efter sina demoner och hon har egentligen ett annat mål.
Boken är tjock och varvas med nutiden (1947), det vill säga efterkrigstiden och Eves dåtid (1915) första världskriget och hennes tid som ung spion.
Boken är mycket spännande och jag kan verkligen rekommendera den för läsning. Jag har lyssnat på den och jag tycker om Gunilla Lerings berättarröst.
Det är alldeles uppenbart att det är en reportagebok. Journalisten Johanna Bäckström Lerneby har skrivit en bok om den familj som i detta nu, i Angered och Göteborg dominerar, som en maffia. Och hur samhället i form av socialtjänst, polisen, skola och närmiljön hanterar detta. Och hon gör det med journalistens ögon, med journalistens exakthet för detaljer och faktagranskning.
Samtidigt har hon valt att lägga in fiktiva personer. Det vill säga, göra ett "hopkok" av berättelser från olika personer som hon fått till sig, haft kontakt med och som hon vill göra något med. Dessa olika personer har fått bli en person som får bära alla historierna.
Sett som reportagebok, historien och faktan hon beskriver, som är i detta nu (boken slutar i 2020) så är det fascinerande, intressant, skrämmande, upplysande.
Men om jag ser det som bok så tyckte jag att den var tråkig som litterär bok. Stelt skriven. Upprapande av namn som gör mig förvirrad. Mycket "namedropping". Vilket inte är konstigt om man ska hålla sig till fakta. Den hoppar hit och dit i tiden. Och jag får berättelsen från ett utifrån perspektiv. Vilket inte är konstigt - men...
Jag tycker det var intressant att läsa boken, för den handlar om min nutid och min närmiljö. Skrämmande, och intressant. Men jag tycker samtidigt att det litterärt sett var en synnerligen tråkig bok.
