lördag 1 maj 2021

Je m’appelle Agneta

Je m’appelle Agneta

Emma Hamberg 

2021

Piratförlaget

380 sidor

Uppläsare: Emma Hamberg

Feelgood. Ja, det kan man verkligen säga. Någon slags happy ending, mycket känslor, människoöden och relationer. Allt i en härlig, småputtig lagom stor blandning. 

Funkar det? Ja, absolut. Blir det för mycket ibland. Ja, absolut. Gör det någonting? Nej, det är skönt att det får vara så - att saker kan slås in med en fin rosett och vackert papper och sedan få bli en fin gåva. 

Här möter vi Agneta, som närmar sig 60 år. Båda barnen har flyttat hemifrån och hör bara av sig när de vill att hon swishar pengar. Maken tror att de lever i en tvåsamhet och delar hans intressen, medan Agneta gör allt för att göra honom glad samtidigt som hon försöker överleva och vara sig själv. Vem det nu är? Det vet hon inte riktigt själv. Hon känner sig helt färglös och är alltid den på jobbet som ingen kommer ihåg.

Så plötsligt en dag läser hon en annons om att bli au-pair i Frankrike och efter några olika turer befinner hon sig på väg ner till en okänd by, för att ta hand om en okänd pojke - utan att kunna någon franska. 

Pojken visar sig vara en äldre svensk man som är på väg att bli dement och som bor på ett stort slott som han delat med sin pojkvän Andrée, en konstnär i många, många år. Sedan ett par år är Andreé död och demensen har blivit värre. 

Agneta hanterar både detta, sin egen make Magnus som ringer och ställer krav, och livet i Frankrike på sitt naiva, spontana och aningslösa sätt. Och givetvis blir det, efter olika förvecklingar och olika turer spännande och slutar bra. 

Relationer är alltid intressant att ta del av. Även om vi här bara skrapar på ytan. Men - som jag sa i början, det gör inget. Det är skönt. Och det slutar bra.

Det är feelgood på högsta nivå och boken är definitivt läsvärd.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar