1963 (nyutgåva 2020 i pocket)
255 sidor
Väggen av Marlen Haushofer sägs förändra läsaren. Har du läst den här boken så blir du aldrig det samma igen och du bär med dig den resten av livet. Tja, jag vet inte jag, kanske är det så. Men det var inte en bok som jag kände "wow!" när jag läste den.
Snarare var det besvärligt. Hela boken är en skriftlig bekännelse eller rättare sagt en redogörelse över en kvinnas liv om sitt liv efter att hon vaknar upp i sin kusins jaktstuga och befinner sig där ensam. Kusinen och hennes man hade åkt på middag kvällen innan och inte kommit tillbaka. När kvinnan letar efter dem upptäcker hon att det kommit upp en vägg. En genomskinlig vägg där hon kan se människor och djur på andra sidan i dalen - men de är döda. Avsomnade mitt i den sysslan de just hållit på med.
Hur stort området är får vi aldrig veta. Hon verkar heller inte ha några funderingar över vad som orsakat väggen och hon försöker heller aldrig ta sig därifrån aktivt. Hon försöker bara överleva. Och det är detta hennes berättelse handlar om.
Hur hon anpassar sitt liv, hur hon hittar olika djur som hon tar hand om och som blir hennes familj.
Hela boken är skriven i ett enda sammanhang - det vill säga, det finns inga tydliga stycken, inga kapitel, vilket tycker jag, gjorde den svår att läsa. Jag tycker det är skönt att läsa fram fram till kapitlet eller stycket när jag slutar. Här fick det liksom bli mitt i.
I slutet av boken har översättaren Rebecca Lindskog skrivit ett efterord (med tydliga stycken och avskiljningar). Det var faktiskt först när jag läste detta, fick boken i ett sammanhang och en bakgrund som jag kunde börja fundera mer på boken. Vad väggen kunde symbolisera. Varför hon inte försöker ta sig därifrån. Varför djuren blir så viktiga.
Är detta en bok som inte kommer att lämna mig? Tja, jag vet inte. Jag tror att den skulle vara intressant att läsa i en bokklubb. Kan jag rekommendera den - nja.... kanske, den var intressant. Men inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar