Igelkottens elegans

Igelkottens elegans
Muriel Barbery
Sekwa förlag
352 sidor
2009

Jag läste (eller rättare sagt hörde) den första boken av Barbery, Smaken, så skrev jag att om nästa roman var lika ordrik som den här så skulle jag inte orka med den.

Jag kan nu säga att den andra romanen, Igelkottens elegans, är precis lika ordrik som den första. Men jag orkade lyssna klart den ändå.

Boken hänger ihop med den första. Ett kapitel handlar om det som som hela Smaken handlar om.

Igelkottens elegans handlar om portvakten i huset på Rue de Grenelle nummer 7. Portvaken är Renée, en änka på 54 år som gör sitt bästa för att dölja att hon är en autodidakt person som är väldigt intellektuell och kunnig. I huset bor också Paloma som är 12 år. Hon har bestämt sig för att begå självmord den 16 juli, när hon är ensam hemma och fyller 13 år. Hon håller nu på att summera sitt liv och förbereda sig för sin sorti.

In i huset flyttar japanen Kakuro Ozu som på ett märkligt sätt blir en länk mellan de två kvinnorna.

Som sagt, även den här romanen är otroligt ordrik. Inget skeende kan beskrivas på ett enkelt sätt. Allt blir omständligt, långt och komplicerat. Trots det är det en ganska intressant roman med stor värme.

Och den funkade att lyssna på när man är på gymmet.
Men jag vet inte om jag vill rekommendera den egentligen.

Fast jag läste att den fått väldigt många pris och var sålts i många exemplar.